Description

The Flute Concerto Dances with the Winds was written for Swedish flautist Gunilla von Bahr in 1974. She specialized in the entire flute family, and thus the flanking movements of the four-movement concerto are written for normal flute and bass flute, the second movement is the domain of the acerbic piccolo, and the third movement features the sensual alto flute.

When the orchestra joins in after the solo flute introduction, its ascending fields of trills begin to harass the flute and make it uneasy, and a second, descending field of trills seems to entrap the solo. The solo becomes more passionate, resorting to short abrupt phrases. The tension mounts and is resolved in a tranquil dialogue between horns and the soloist. Later, the colours become darker once the soloist changes to the bass flute. The rapid virtuoso flute texture recurs towards the end, but it is playful, no longer anguished.

The brief second movement was based on a vision of a Medieval market scene where an animal trainer accompanies a dancing bear with piccolo and drum. In the third movement, the cantilena of the alto flute ascends by degrees while an impulse motif in the orchestra recurs again and again, driving the music onwards and stimulating the melodic elements towards the culmination. I often use this ‘impulse’ idea in my works.

In the finale, the soloist again plays the normal flauto grande and the bass flute. The movement is a synthesis of what has gone before. Towards the end, the bass flute rises into its highest register, reaching D, the pivot note of many of the symmetries in this work, against a resigned B flat minor chord in the orchestra.

© Einojuhani Rautavaara, 1998

(Helsinki Festival)

(translated by © Jaakko Mäntyjärvi)

Huilukonsertto Dances with the Winds sävellettiin 1974 ruotsalaiselle huilistille Gunilla von Bahrille, joka oli erikoistunut koko huiluperheen soittamiseen. Niinpä neliosaisen konserton alussa ja lopussa vuorottelevat tavallinen ja bassohuilu, toinen osa on kirpeän piccolon aluetta ja kolmatta vallitsee sensuelli alttohuilu.

Kun huilun soolojohdannon jälkeen orkesteri yhtyy mukaan, alkavat sen kohoavat trillikentät ikään kuin ahdistaa ja ajaa huilua yhä levottomammaksi, ja kun toinen trillikenttä laskeutuu ylhäältä alaspäin, tuntuu kuin uhkaisi soolo puristua kenttien väliin. Se käy yhä kiihkeämmäksi, ahdistuu nopeiksi välähteleviksi fraaseiksi. Jännittynyt tilanne kulminoituu ja laukeaa rauhalliseen dialogiin käyrätorvien ja soolon kesken. Myöhemmin väritys yhä tummenee, kun solisti vaihtaa bassohuiluun. Osan lopulla palaa huilun nopea, virtuoosinen tekstuuri mutta ei enää ahdistuneena, vaan leikkivänä.

Lyhyen toisen osan lähtökohtana oli eräänlainen visio keskiaikaisesta markkinakohtauksesta, jossa eläintenkesyttäjä piccololla ja rummulla tanssittaa karhua. Kolmannessa osassa kohoaa alttohuilun rauhallinen cantilena asteittain yhä ylemmäs, samalla kun vähän väliä orkesterissa kertautuva ärsykemotiivi ajaa musiikkia eteenpäin ja stimuloi melodiikan kehittymistä kohti huipennusta. Tällainen ’ärsykernuoto’ esiintyy useissa sävellyksissäni.

Finaalissa taas vaihtelevat bassohuilu ja normaali ’flauto grande’. Osa on yhteenveto koko konserton musiikillisista tapahtumista. Lopussa kohoaa bassohuilu korkeimpaan alueeseensa, teoksen monien symmetrioiden keskisäveleeseen d:hen, jota vastaan orkesterissa soi resignoitunut b-mollisointu.

© Einojuhani Rautavaara, 1998

(Helsingin Juhlaviikot)

Flöjtkonserten Dances with the Winds komponerades år 1974 för den svenska flöjtisten Gunilla von Bahr, som har specialiserat sig på alla instrument i flöjtfamiljen. I början och i slutet av den fyrsatsiga konserten alternerar vanlig flöjt med basflöjt. Andra satsen är den bjärta piccolans domäner och i tredje satsen råder den sensuella altflöjten.

Då orkestern kommer med efter flöjtens solointroduktion, är det som om den började ansätta flöjten med stigande drillfält och göra den allt mer rastlös. Ett annat drillfält sänker sig uppifrån nedåt och därmed verkar det som om solot hamnade i kläm. Soloinstrumenter blir allt mer agiterat och fastnar i snabba fragmentariska fraser. Den spända situationen kulminerar och utmynnar i en lugn dialog mellan valthornen och solot. Senare blir färgsättningen allt mörkare i och med att solisten övergår till basflöjt. I slutet av satsen återvänder flöjtens snabba, virtuosa textur, men nu är den inte längre beklämd utan lekfull.

Den korta andra satsens utgångspunkt är ett slags vision av en medeltida marknadsscen, där en djurtämjare med piccola och trummor får en björn att dansa. I tredje satsen klättrar altviolinens lugna cantilena gradvis allt högre, samtidigt som orkestern med jämna mellanrum upprepar ett impuls-motiv som driver musiken framåt och stimulerar utvecklingen av melodiken så den kulminerar. Dylika ’impulsformer’ förekommer ofta i mina kompositioner.

I finalen alternerar basflöjt med normal ’flauto grande’. Satsen är ett sammandrag av det musikaliska händelseförloppet i hela konserten. I slutet klättrar basflöjten upp till sitt högsta register, till ett d som är centrum för många symmetrier i verket. Mot detta klingar ett resignerat b-mollackord i orkestern.

© Einojuhani Rautavaara, 1998

(Helsingfors Festspel)

(över. © Jan Granberg)

0003 3300 11 1, str, fl solo [cfag.]

Gunilla von Bahr, flute, Swedish Radio Symphony Orchestra, cond. Stig Westerberg, Stockholm, May 4, 1974 [the subtitle was given in 1996].

I Andantino, II Vivace, III Andante moderato, IV Allegro

Commissioned by Gunilla and Robert von Bahr.

+ Add information