Description

Mig förefaller det både svårt och meningslöst att i ord upprepa tankar redan uttryckta i toner’, brukar komponister ju ursäkta motviljan att kommentera sina verk. Jag försöker att arbeta så medvetet som möjligt och skulle gärna berätta vad jag vet om min nya symfoni. I fråga om själva stycket är många ord dock knappast nödvändiga: verket är tvåsatsigt med scherzandoelement i den snabba och finalartade stegringar i den långsamma satsen. Men vad den stilistiska ’lösningen’ i symfonin betyder för mig, borde kanske beskrivas.

Om symfonin bör vara en musikalisk trosbekännelse, så var Adagio av år 1963 min mest betydande ’symfoni’ – ett verk för ett stort orkester med flere parallelt löpande strukturnivåer och ett stilistiskt – icke minst i det koloristiska hänseendet – mångfacetterat material. Medan jag väntar på den definitiva versionens inhemska uruppförande, har jag bekänt mig till andra sekter: den IV symfonin – liksom också den i sin helhet ouppförda III symfonin – är skriven i en starkt begränsad stil, där det koloristiska i hög grad är eliminerat och skeendet koncentrerar sig på det motiviska med ett smalt urval rytmiska och intervalliska medel. När jag arbetar med individuella intervall-kvaliteter – vilket många numera ser för omöjligt – gör jag det inte av en självklar övertygelse att det faktiskt är möjligt, utan resignerad i vetskapen om det potentiellt omöjliga i försöket och om nödvändigheten att tvinga ett i och för sig dött tonspråk till liv.

Men vilket material kunde då av sig själv prestera eller garantera någonting? Symfonin är alltså inte den tro jag bekänner utan en bland många möjliga; kanske inte den mest omfattande men säkert inte den minst ärliga. Stilen och stycket formar en skarpt begränsad värld, men i det klara medvetandet om gränserna låter den kanske en ana åtminstone det utomliggandes existens.

© Paavo Heininen, 1972

(Programkommentar för uruppförandet av IV symfonin hösten 1972 i Oslo)

För att nu en gång [...] säga någonting helt öppet och konkret om min musik: dess rötter ligger i det melodiska. Inte bara i meningen av successiva intervaller; en melodisk gestalt är ju redan en konfiguration av intervaller och rytmer med en ytterst delikat balans mellan de olika faktorerna. Harmoniken och koloriten skall träda till som jämnvärdiga motstycken för att forma en syntes med melodiken – en kontrollerad spänning mellan självständiga krafter och kvaliteter. Och det formella artikuleras fullständigast genom melodikens öden och äventyr. Jag underskriver absolut det som (bl. a.) Ernst Linko en gång skrev a propos sin IV pianokonsert: lyssnaren måste få någonting hem med sig från konserten, nämligen ett par melodiska fraser att vissla – men även i tonträffning I i konservatoriet spelas de korta diktatuppgifterna om och om igen.

Jag älskar (bl. a.) sådan musik som Strauss’ Capriccio och Zimmermanns Die Soldaten, Lutoslawskis cellokonsert och Stravinskis Huxleyvariationer, Hartmanns VIII och Henzes V symfoni, Honeggers Horace victorieux och Xenakis’ Nuits. Att komponera är för mig det anda tänkbar sättet att leva – men icke därför förmodar jag, att någon skulle lyssna till mig, utan därför, att allas vår värld är en och gemensam och förtjänar kanske att kännas även inklusive den del, som är synlig från mitt fönster.

© Paavo Heininen, ca. 1972

Instrumentation

2222 2220 13 1, pno+cel, str [pic, ehn]

Category

Works for Orchestra or Large Ensemble

Opus no.

27

Premiere

Oslo Philharmonic Orchestra, cond. Miltiades Caridis, Nordic Music Festival, Oslo, 4 September 1972.

Movements

I Allegretto, II Adagietto

PDF for promotional use

 Download

Archive number

MF642

+ Add information