Saksofoni on nuoruuden Lulu-elämyksestä lähtien ollut minulle läheinen soitin. Varhaisten orkesteriteosteni sointikuvassa saksofonilla oli tärkeä osuus, ja 70-luvulla saksofonille sävelletty Discantus III oli avaamassa uutta kehitysvaihetta. Saksofonikonserton kirjoittaminen merkitsi minulle vastavaikutusta, kaikua ja jatkoa: intuitiivistä työtapaa Dictan vaatiman pitkän tietokonetyöskentelyn jälkeen, kaikua Silkkirummun melodisdramaattisesta maailmasta sekä jatkoa sille homofonisen sointupaletin kehittelylle, jonka puhtain ilmentymä oli ...tyttöjen kävely ruusulehdossa.... Jatkoa pianokonsertoilleni uusi teos on siinä mielessä, että se soolosoittimen muotokuvana pyrkii sinfoniseen totaalisuuteen – tähtäyspisteenä ja puhallinkonserton perustyyppinä olen siis pitänyt Nielsenin klarinettikonserttoa, niin mielelläni kuin muuten kuuntelenkin esim. Straussin toista käyrätorvikonserttoa tai Ibertin saksofonikonserttoa.

Konsertossa on kaksi osaa. Niiden välillä ei juuri ole tempo- tai karaktäärivastakohtaisuutta, vaan ne eroavat toisistaan painokkuudeltaan ja mittasuhteiltaan kuten pastelli ja seinämaalaus. Ensiosassa (’Scene’) kohtaavat toisensa monitahoisten ideoien voimakenttä sekä homogeeninen linja; niiden välisenä katalysaattorina toimii jännitteettömän vaihtelevuuden tilanne. Suuri säestetty kadenssi avaa toisen osan (’Song and dance’), joka on lähes keskeytymätön melodia. Siitä haarautuu runsas ympärysrihmasto: nopeita reaktioita päälinjan yksityiskohtiin, ei juuri koskaan jatkuvaa vastaääntä. Osaa jäsentää orkesterivälisoitto pisteessä, jossa dynaaminen kasvu on saavuttanut lakensa ja alkaa liike-energian kasvu kohti nopeaa musiikkia.

Väliotsikoita luonnosteluvaiheessa:

I Ritratto I – rilassato – ritratto II

incontri e giuochi

presenza ed eco

II Cadenza

Carezzando – fervente – appassionato

interludio

frusta – tromba – clarinetto – stretto

coda

Konsertto on sävelletty Helsingin Juhlaviikkojen tilauksesta ja se on omistettu Pekka Savijoelle.

© Paavo Heininen, 1983

(Helsingin Juhlaviikot)

Alltsedan Lulu-upplevelsen i min ungdom har saxofonen stått mig nära. I mina tidiga orkesterverk har saxofonen spelat en viktig roll i klangbilden och det på 70-talet för saxofon skrivna verket Discantus III höll på att inleda ett nytt skede i utvecklingen. Att skriva en konsert för saxofon innebar för mig reaktion, ett eko och en fortsättning: en intuitiv arbetsmetod efter allt det långa arbetet med datamaskin, som Dicta krävde, ett eko från Silkestrummans melodiskdramatiska värld samt en fortsättning på utvecklingen av den homofona klangpalett, som tydligast kom till uttryck i ...tyttöjen kävely ruusulehdossa... (...med flickorna i rosendelund...). Mitt nya verk utgör en fortsättning på mina pianokonserter i den meningen, att det i sin egenskap av porträtt av ett soloinstrument sträver efter i den symfoniska totaliteten –som syftpunkt och grundtyp för en blåskonsert har jag haft Nielsens klarinettkonsert, hur gärna jag än lyssnar på t.ex. Strauss’ andra valthornskonsert eller Iberts saxofonkonsert.

Konserten har två satser. Mellan dem finns egentligen inga kontraster i tempo eller karaktär, utan de skiljer sig från varandra vad pondus och dimensioner anbekommer på samma sätt som en pastell skiljer sig från en väggmålning. I den första satsen (’Scene’) möts ett kraftfält, bestående av mångfacetterade idéer, och en homogen linje: som katalysator dem emellan fungerar en situation av spänningslös ombytlighet. En stor ackompagnerad kadens inleder den andra satsen (’Song and Dance’), som är en nästan obruten melodi. Ur den förgrenar sig en riklig omgivande härva: snabba reaktioner på detaljer i huvudlinjen, nästan aldrig någon kontinuerlig kontrastämma. Satsen är disponerad så, att ett orkestralt mellanspel har inskjutits i den punkt där den dynamiska tillväxten nått sin kulmen och rörelseenergin börjar övergå i snabb musik.

Mellanrubriker i utkastskedet:

I Ritratto I – rilassato – ritratto II

incontri e giuochi

presenza ed eco

II Cadenza

Carezzando – fervente – appassionato

interludio

frusta – tromba – clarinetto – stretto

coda

Konserten har komponerats på beställning av Helsingfors Festspel och den har tillägnats Pekka Savijoki.

© Paavo Heininen, 1983

(Helsingfors Festspel)

(övers. © Jan Granberg)