Description

Tulin joskus leikilläni sanoneeksi, etten aio kirjoittaa kymmentä sinfoniaa mutta kymmenen pianokonserttoa olisikin aika kiinnostava projekti. No, tästä ideasta eivät konserttoni ole lähteneet vaan yksinkertaisesti kiintymyksestä omaan soittimeen ja siihen sävellysmuotoon, joka vaikutti ratkaisevasti musiikilliseen heräämiseen nuoruudessani. Ehkä sieltä kumpuaa myös se piirre, jota pianotrioni arvosteluissa luonnehdittiin ’fyysisen paatoksen ja sentimenton kilpajuoksuksi’, ’dynaamisen vertikaalisen pakon ja romanttisen horisontaalisen vietin keskinäiseksi attraktiosuhteeksi’.

Tietyssä mielessä viides pianokonserttoni on vasta kolmas, koska laskemisen voisi alkaa kolmannesta ja neljännestä, vuosilta 1981 ja 1986. Ne kantaesitti Liisa Pohjola, ja hieno solisti onkin yksi niitä seikkoja jotka konserttosäveltäjää eniten innostavat. Ensimmäinen ja toinen konsertto syntyivät jo ennen varsinaisia sävellysopintoja, joten ne voidaan unohtaa rauhassa. Mutta niihin liittyy mieluisa muisto: solisti Ralf Gothóni – myös viidennen kantaesittäjä.

Viides pianokonsertto valmistui Suomen Sinfoniaorkesterit ry:n tilauksesta kesällä 1989, mistä kiitos Alarik Revolle. Konsertto liittyy sävelmateriaalinsa puolesta samaan teosperheeseen kuin sinfonia Possible Worlds, pianotrio sekä In G sellolle ja pianolle. Myös siinä suurmuoto on kaksiosainen sikäli, että siinä on – ennen kadenssia – yksi selvä sauma jonka jälkeen musiikin kasvot pehmenevät dramaattisesta lyyriseksi. Konsertto voidaan hahmottaa myös perinteisesti kolmiosaiseksi, varsinkin kun ensimmaisen osan perussyke tietyssä mielessä palaa viimeisessä osassa.

Teosperheen muista jäsenistä konsertto poikkeaa sikäli, ettei päämääränä enää ole erilaisten tyyliainesten vastakkainasettelu vaan integraatio. Tähän tähtää myös se, että kussakin osassa on sen omien aiheiden ja karakteristiikan ohella läsnä myös muiden osien aineksia. Piano on aluksi kuin yksi orkesterin soittimista, ja orkesteriin se myös palaa teoksen päättävässä codassa.

5. pianokonserton alkupuoliskon muodostavat kiihkeä Agitato ja siihen välittömästi niveltyvä hidas Improvvisando. Agitatossa rytmi takoo tiukan motorisesti, kun taas lmprovvisandossa aukeaa väljä tila, jossa yhtäältä pianosoolo on vapainimillaan, toisaalta sen ympärille kietoutuu muiden soolojen pilviä. Konserton jälkipuoliskon aloittaa pitkä, lähes itsenäisen osan laajuinen Cadenza. Se johtaa suoraan Cantoon, monisäkeistöiseen lauluun.

© Mikko Heiniö 1990

Kantaesityksen käsiohjelma, Turun kaupunginorkesteri 5.4.1990

Jag råkade någon gång på skoj säga, att jag inte tänker skriva tio symfonier, men tio pianokonserter skulle ju vara ett rätt intressant projekt. Nåväl, det är inte ur denna idé som mina konserter har uppkommit, utan helt enkelt av att jag är fäst vid mitt eget instrument och den kompositionsform, som på ett avgörande sätt inverkade på mitt musikaliska uppvaknande i min ungdom. Därifrån härstammar kanske också det drag, som i recensioner av min pianotrio skisserades som ’en kapplöpning mellan fysiskt patos och sentimen’, ’ett ömsesidigt attraktionsförhållande mellan dynamiskt vertikalt tvång och romantisk vertikal drift’.

På ett visst sätt är min femte pianokonsert först den tredje, eftersom man kan börja räkningen från den tredje och fjärde, från åren 1981 och 1986. De uruppfördes av Liisa Pohjola, och en fin solist är en av de faktorer som mest inspirerar en konsertkompositör. Den första och andra pianokonserten uppkom redan innan mina egentliga kompositionsstudier, så de kan glömmas i fred. Men till dem hör ett angenämt minne: solisten Ralf Gothóni – som uruppför även den femte.

Den femte pianokonserten tillkom på beställning av föreningen Suomen Sinfoniaorkesterit ry sommaren 1989 – ett tack till Alarik Repo för det. Konserten ansluter sig genom sitt tonmaterial till samma verkfamilj som symfonin Possible Worlds, pianotrion samt In G för cello och piano. Även i denna är storformen tudelad sålunda, att den har – före kadensen – en klar söm efter vilken musikens anlete mjuknar från dramatiskt till lyriskt. Konserten kan även uppfattas som traditionellt tresatsig, speciellt som första satsens grundpuls på ett visst sätt återkommer i tredje satsen.

Konserten avviker från de övriga medlemmarna i verkfamiljen så tillvida, att målsättningen inte längre är en kontrast mellan olika stilmaterial utan en integration. Till detta syftar också det, att varje sats innehåller förutom dess eget material och karakteristik även material ur de övriga satserna. Pianot är till en bödan liksom ett av orkesterns instrument, och till orkestern återgår den också i codan som avslutar verket.

Första hälften av den femte pianokonserten består av ett intensivt Agitato och ett omedelbart anslutande långsamt Improvvisando. I Agitatot hackar rytmen strängt motoriskt, medan i Improvvisandot ett rymligt utrymme öppnar sig, där å ena sidan pianosolot är som friast, å andra sidan blir det omgivet av moln från övriga solon. Konsertens senare hälft inleds med en lång Cadenza – nästan lika omfattande som en självständig sats. Den leder direkt till Canto, en sång med flera strofer.

© Mikko Heiniö, den 5 april 1990

Instrumentation

2222 4230 12 0, str, pno solo [1fl+pic, 1ob+ehn, 1cl+bcl, 1fag+cfag]

Category

Works for Soloist(s) and Orchestra

Opus no.

op. 53

Premiere

Ralf Gothóni, piano, Turku Philharmonic Orchestra, cond. Pertti Pekkanen, Turku, April 5, 1990.

Commisioned by / dedications

Commissioned by the Association of Finnish Symphony Orchestras.

+ Add information