True & False Unicorn

by Einojuhani Rautavaara

Radiophonic version

Empty sheet

Einojuhani Rautavaara

True & False Unicorn

Schirmer

Description

James Broughton’s poetry collection fell into my hands fifteen years ago and I knew as soon as I read it that I would set True & False Unicorn to music in one form or another, sooner or later, when the right moment came. The moment didn’t come until 1970, when a Danish organisation commissioned me to write a piece for chamber choir, instruments and electronic music. The text was to be in an international language.

Soon after the world premier given by the Finnish Broadcasting Company, the radio suggested that a radio adaptation of the work be produced for the Prix Italia. This only proved possible after considerable changes, and in the end I had to write a completely new score taking the technical and dramaturgical potential of radio work into account; the tape-music interludes in the work were also compiled from quite new elements. I believe that sound radio is the medium that best does justice to my work. The mythological fairy creature the Unicorn should in fact never appear on a stage other than that where its ultimate outlines take shape in the listener’s own imagination — that is, on the radio.

James Broughton’s characteristic use of myth, linguistic brilliance and associations — which almost resembles musical technique — the song-like and dance-like quality are at their most magnificent in the extensive series True & False Unicorn. Its glowing tapestry picture is timeless and deeply humane. It stretches from the earth to the constellations.

The Unicorn’s tape music only appears as interludes, which lead into each section of the extensive series of poems, like Virgil into purgatory. They are mostly ‘concrete music’ and their tone is naive. (Just as all concrete things are naive when seen alongside fantasy, surrealistic dreams.)

In addition to the emphatically ‘melodic’ choral numbers, there are spoken pieces. The soloists also recite. Irony, parody and the paradoxical are often to the fore. But also, I should think, a certain tenderness toward man, the world and the life force, — and the respect for the mysterious Great One in Broughton’s symbolic artistic figure, the Unicorn.

Read More

The True & False Unicorn is a tapestry of voices in which the tapestry’s characters and animals in turn receive the gift of speech and song and each gives his own view of the Unicorn, that embodiment of the artist. In the mouths of the choir, or the male and female singers, he is described sometimes as a demigod, sometimes as a crook and good-for-nothing.

In the first section, Before the Arras, the tape-music prelude is entitled TheUnicorn questions the Nature of the Chase. The Lion speaks first, as the Unicorn’s companion on the British emblem and also a constellation. The Lion reads, describing the legend of the Unicorn, its holiness and power, finally seeing him in the sky next to Orion, where ‘his stars are the semen of the Milky Way’.

Sigmund of Vienna speaks Sigmund Freud’s psychoanalytical language. To him the Unicorn is ‘our secret desire’s fantastic object; an unnatural beast in natural history’.

The Unicorn himself ends the first part with his self-probing: ‘I am the Unicorn. But who, then, am I?’

The second part is Horn and Hounds. In the tape music prelude TheUnicorn is beset by voices Young Sagittarius (another constellation) speaks first, describing the Uni-corn’s land where joyful stallions ‘thrust and dally’ in their misty land. The horn’s symbolic meaning as a phallos comes into the fore here, and in the next song in which Virgo (yet another constellation) dreams of ‘the pure mish of her fear’, the Unicorn, who must rest his head on her lap.

The Empress of Byzantium shouts a cruel command to find that ‘male cornucopia’. Queen Victoria tempts the ‘naughty pony’ in a song, where a contrapuntal mixture of national anthems aims at placing the adventurer into the harness of the Victorian social system.

His Honor the Mayor pours the wrath of the cood citizen over the disturber of the peace. Finally Big Black Sambo sings a ‘Negro spiritual’ to the ‘Sweet Unicorn’ and wants to gallop on his white back up to the sky to polish his horn and clean his heavenly stable till the end of his days.

The third part, Snare and Delusion begins with an introduction in which ‘In the heart of the desert the silence is piercing’. The only song is the monologue of the wounded Unicorn, in which he deplores his outsider’s fate. ‘Of whose fantasy am I prisoner? Whose animal, real or unreal?’

In the prelude to the last part, Mon seul Désir, ‘The Unicorn reaches a temple in the clearing’. Sigmund of Vienna ponders the labyrinths of the mind in which ‘absolute clarity is the mystery beyond’.

The Lion encourages the Unicorn: ‘You shall outwit and outlive the hounds’. The Unicorn answers by praising the Lion in a hymn of adulation, full of power and vitality.

In a fast spoken choral number Tom Fool sees the Sun and Moon in a ‘glaring haze of time’ -in the madness of passion as an eternal pair of lovers of light. The Virgin’s lullaby is a tender caress after passion.

Finally the Unicorn sings to himself, after finding clarity: ‘This is my all, this is my fate. This is my godhead grown out of doubt. I am my Unicorn and so is He.’ The artist’s ego-universum, the I-as-all, rises nobly through the world up to the transcendental.

© Einojuhani Rautavaara, 1973

James Broughtonin runokokoelma sattui käteeni jo viisitoista vuotta sitten, ja heti sen luettuani olin varma, että tulisin säveltämään True & False Unicorn muotoon tai toiseen, ennemmin tai myöhemmin, oikean hetken tullen. Hetki tuli vasta 1970, jolloin tanskalainen tilaaja halusi minulta teoksen kamarikuorolle, soitinyhtyeelle ja elektroniselle musiikille. Tekstin tuli olla kansainvälistä kieltä.

Kirjeenvaihto kalifornialaisen runoilijan ja avantgarde-filmien tekijän Broughtonin kanssa johti myös toiseen teokseen The Water Circle. Hänelle ominainen myytin käyttö, kielellinen loisteliaisuus, musikaalista tekniikkaa muistuttava assosioiminen, laulunomaisuus ja tanssivuus ovat upeimmillaan laajassa sarjassa True & False Unicorn. Sen hehkuva gobeliini on kuvissaan ajaton ja syvästi inhimillinen - se ulottuu maasta tähtikuvioihin.

Yksisarvisen nauhamusiikki esiintyy vain välisoittoina, jotka johdattavat kuhunkin laajan runosarjan eri jaksoon - kuin Vergilius elämän kiirastuleen. Ne lukeutuvat lähinnä 'konkreettiseen musiikkiin' ja ovat sävyltään naivisitisia. (Niinkuin kaikki fantasian, surreaalisen unen rinnalla nähty konkreettinen aina onkin naivistista.)

Korostetusti 'melodisten' kuoronumeroiden ohella on puhekuorokappaleita. Myös solistit vain resitoivat. Ironia, parodia ja paradoksaalinen ovat usein etualalla. Mutta myös, luulisin, määrätty hellyys ihmistä, maailmaa ja elämänvoimaa kohtaan - sekä salaperäisen Suuren kunnioitus Broughtonin symbolisessa taiteilijahahmossa, Yksisarvisessa.

---

Oikea ja Väärä Yksisarvinen on äänien kuvakudos, jossa gobeliinin henkilöt ja eläimet vuoronperää saavat puheen ja laulun lahjan ja ilmaisevat kukin oman näkemyksensä Yksisarvisesta, tuosta taiteilijan henkilöitymästä. Kuoron tai nais- ja mieslausujien suulla hänet kuvataan milloin puolijumalaksi, milloin roistoksi ja kelvottomaksi.

Ensimmäisessä jaksossa, Kuvakudoksen edessä, on johdannon nauhamusiikki otsikoitu Yksisarvinen tutkailee ajon luontoa. Ensimmäisenä puhuu Leijona, Yksisarvisen seuralainen Britannian vaakunaeläimenä - kuten myös tähtikuviona. Leijona lukee kuvaten Yksisarvisen legendaa, sen pyhyttä ja voimaa - lopulta nähden sen Orionin vierellä taivaalla, missä 'sen tähdet ovat Linnunradan siemenet'.

Sigmund Wieniläinen puhuu Sigmund Freudin psykoanalyytikonkieltä. Hänelle Yksisarvinen on 'salaisen pyyteemme satumainen kohde luonnottomuus luonnonhistoriassa'.

Yksisarvinen itse päättää ensimmäisen jakson itsetutkistelullaan: 'Minä olen Yksisarvinen. Mutta kuka sitten olen?'

Toinen jakso on Torvi ja Ajokoirat, jonka nauhamusiikkijohdannossa 'äänet ahdistavat yksisarvista'. Ensin puhuu Nuori Jousimies (tähtikuvio siis jälleen) kuvaten Yksisarvisen maata, missä hilpeät oriit 'hypähtelevät ja hyökkäilevät' sumuisessa maassaan. Sarven vertauskuva falloksena tulee tässä etualalle, samoin seuraavassa laulussa, jossa Neitsyt (tähtikuvio taas) uneksii 'pelkonsa puhtaasta toiveesta' Yksisarvisesta, joka on laskeva päänsä hänen syliinsä.

Bysantin keisarinna huutaa julman käskyn etsiä tuota 'mystillistä miehistä runsaudensarvea'. Kuningatar Victoria houkuttelee 'tuhmaa ponia' laulussa, jossa kansallislaulujen kontrapunktinen sekoitus tahtoo saattaa seikkailijan vakaasti viktoriaanisen yhteiskuntajärjestyksen aisoihin.

Hänen Korkeutensa Pormestari vuodattaa kunnon kansalaisten raivon rauhanhäiritsijän niskaan. Lopuksi Iso Musta Sambo laulaa 'Negrospiritualin' 'suloiselle Yksisarviselle' ja haluaa laukata sen valkoisessa selässä ylös taivaaseen kiilloittamaan sarvea ja puhdistamaan taivaista tallia päiviensä loppuun saakka.

Kolmas jakso, Ansa ja harha, alkaa johdannolla, jossa 'Erämaan sydämessä hiljaisuus on läpitunkeva'. Ainoa laulu on haavoittuneen Yksisarvisen monologi, jossa hän valittaa ulkopuolisen kohtaloaan. 'Kenen mielikuvituksen vankina olen? Kenen eläin, todellinen vai epätodellinen?'

Viimeisen jakson Ainokainen toivoni johdannossa 'Yksisarvinen tulee metsäaukiolla olevaan temppeliin'. Sigmund Wieniläinen mietiskelee mielen labyrinttejä, jossa 'ehdoton selkeys on tuonpuoleinen mysteerio'.

Leijona rohkaisee Yksisarvista: 'Olet oleva ajokoiria viisaampi ja pitkäikäisempi'. Yksisarvinen vastaa ylistäen Leijonaa kiihkeässä elämänvoiman ja vitaliteetin ylistyshymnissä.

Nopeassa puhekuoronumerossa Hullu Tom näkee Auringon ja Kuun 'loimuavassa Ajan usvassa' hurjan kiihkon vallassa ikuisena valon lemmeparina. Neitsyen kehtolaulu on kiihkon jälkeinen hellä hyväily.

Lopuksi Yksisarvinen yksin laulaa itselleen, selkeyden saavuttaneena: 'Tämä on ainoani, tämä on kohtaloni. Tämä on jumaluuteni, epäilystä kasvanut. Minä olen Yksisarviseni, ja niin on myös Hän.' Taiteilijan ego-universum, minä-kaikkeus, kohoaa jalona läpi maailman ylös transsendenssiin.

© Einojuhani Rautavaara, 1973

(kommentti teoksen kantaesitykseen)

La Vraie et la Fausse Licorne

Cette collection de poèmes de James Broughton me tomba entre les mains il y a déjà quinze ans, et tout de suite après l’avoir lue je fus certain que je composerais ‘La Vraie et la Fausse Licorne’ sous une forme ou sous une autre, tôt ou tard, quand le bon moment serait venu. Celui-ci ne se présenta qu’en 1970 lorsqu’un Danois me commanda une oeuvre pour choeur de chambre, ensemble instrumental et musique électronique. Le texte devait être un langage international.

Peu après la première mondiale à la Radiodiffusion Finlandaise, la Radio prit contact avec moi et proposa l’adaptation radiophonique de cette oeuvre pour le Prix Italia. Cela ne fut possible qu’après un vaste travail de transformation qui aboutit à une partition toute nou-velle tenant compte des possibilités techniques et dramatiques offertes par la radio. Les interludes musicaux sur bande magnétique sont composés d’éléments nouveaux. Je pense que la radio est le moyen qui fait toute justice à mon oeuvre; la fabuleuse et mythique Licorne ne devrait pas être représentée sur une autre scène que celle permettant à l’auditeur de lui donner une silhouette définitive dans sa propre fantaisie — donc la radio.

L’utilisation du mythe, caractéristique à James Broughton, son brillant linguistique, ses associations rappelant une technique musicale, son ton lyrique et dansant atteignent leur apogée dans la vaste série ‘La Vraie et la Fausse Licorne’. Son gobelin lumineux reste, par ses images, hors du concept du temps et profondément humain — s’étendant de la terre jusqu’aux constellations.

La musique de ‘La Licorne’ enregistrée sur bande magnétique n’apparait que comme des interludes conduisant à chacun des mouvements de ce grand poème — comme Virgile vers le purgatoire de la vie. Ils appartiennent plutôt à la ‘musique concrète’ et ont un caractère naif. (De même que toute chose concrète, comparée à une fantaisie, à un rêve surréaliste, est toujours naïve.)

Parallèlement à des passages choraux emphatiquement ‘mélodiques’, on trouve des passages de choeur parlé. Les solistes eux-mêmes ne font que réciter. L’ironie, la parodie et le paradoxe sont souvent au premier plan. Mais aussi, je pense, une certaine tendresse envers l’homme, le monde et la vitalité — ainsi qu’un respect du Grand mystérieux dans la figure

artistique symbolique de Broughton, la Licorne.

----

‘La Vraie et la Fausse Licorne’ est une tapisserie de voix, où les personnages et les animaux du gobelin possèdent tour à tour le don de la parole et du chant et expriment chacun sa propre conception de la Licorne, de cette personnification de l’artiste. Le choeur ou les déclarations féminines et masculincs la décrivent tantôt comme un demi-dieu, tantôt comme un bandit et un bon à rien.

Dans le premier mouvement, ‘Devant la tapisserie’, la musique de l’introduction est intitulée ‘La Licorne étudie la nature de la chasse’. C’est d’abord le Lion qui parle, en tant que compagnon de la Licorne dans l’écusson de la Grande-Bretagne — en tant, aussi, que constellation. Le Lion lit, décrivant la légende de la Licorne, sa sainteté et sa force — la voyant finalement dans le ciel près d’Orion où ‘ses étoiles sont les graines de la Voie Lactée’.

Sigmund le Viennois parle le langage de la psychanalyse de Sigmund Freud. Pour lui la Licorne est ‘l’objet légendaire de notre prière secrète, une anomalie en histoire naturelle’.

La Licorne elle-même termine le premier mouvement dans une autoanalyse: ‘Je suis la Licorne. Mais qui suis-je alors?’

Le second mouvement est ‘Le Cor et les Chiens de Chasse’, dont, dans l’introduction sur bande magnétique, ‘les voix harcèlent la Licorne’. En premier parle le jeune Archer (encore une constellation) qui décrit le pays de la Licorne, où les fougueux étalons ‘bondissent et caracolent’ dans leur contrée embrumée. La corne, en tant que symbole phallique, vient ici au premier plan, de même que dans le chant suivant, dans lequel la Vierge (de nouveau une constellation) rêve abaisser sa tête sur son sein.

L’Impératrice de Byzance crie un ordre cruel du rechercher cette ‘mystérieuse corne d’abondance masculine’. La Reine Victoria essaye de raisonner le ‘poney indiscipliné’ dans un chant où un mélange contrapuntique d’hymnes nationaux est destiné à amener l’aventurier à rester sérieusement entre les brancards de l’ordre social victorien.

Son Altesse le Maire répand une bonne rage de citoyen sur la tête du trouble-paix. Finalement, le Gros Sambo Noir chante un ‘Négro-spiritual à la douce Licorne’ et veut galoper sur son dos blanc vers les cieux pour polir sa corne et nettoyer les écuries célestes jusqu’à la fin de ses jours.

Le troisième mouvement, ‘Le Piège et L’illusion’ commence par une introduction dans laquelle ‘le silence au coeur du désert est pénétrant’. Le seul chant est un monologue de la Licorne blessée, où elle se plaint de son destin d'étrangère. ‘De l’imagination de qui suis-je la prisonnière? De qui suis-je l’animal, réel ou irréel?’

Dans l’introduction du dernier mouvement, ‘Mon seul Désir’', ‘la Licorne arrive à un temple situé dans une clairière’. Sigmund le Viennois réfléchit aux labyrinthes de l’esprit dans lesquels ‘la clarté absolue est le mystère de l’au-delà’.

Le Lion encourage la Licorne: ‘Plus fine que les chiens de chasse, tu leur survivras’. La Licorne répond en louant le Lion dans un fervent hymne dithyrambique à la vigueur.

Dans un bref passage de choeur parlé Tom le Fou voit le Soleil et la Lune ‘dans la brume éblouissante du Temps’ en proie à une ardeur passionnée sous forme du couple d’amour éternel de la lumière. La Berceuse de la Vierge est une tendre caresse qui succède à la passion.

A la fin, la Licorne, ayant trouvé la sérénité, se chante à elle-même: ‘Ceci est mon seul, ceci est mon destin. Ceci est ma divinité, née du doute. Je suis ma Licorne, et elle aussi. L’égo-universum de l’artiste, le moi-tout, s’élève, noble, à travers le monde, vers la transcendance.

© Einojuhani Rautavaara, 1973

True & False Unicorn

Die Gedichtsammlung von James Broughton fiel mir schon vor 15 Jahren in die Hände, und gleich nach dem Lesen war ich sicher, dass ich True & False Unicorn früher oder später zu einem passenden Zeitpunkt in irgendeiner Form vertonen würde. Dieser Zeitpunkt kam erst im Jahre 1971, als ein dänischer Auftraggeber bei mir ein Werk für Kammerchor, Instrumentengruppe und musique concrète bestellte. Der Text sollte in einer internationalen Sprache abgefasst werden.

Nicht lange nach der von Yleisradio veranstalteten Erstaufführung wandte sich der Rundfunk an mich mit dem Vorschlag eine Radioadaption des Werkes für Prix Italia fertig zu stellen. Das war nur durch eine grosse Umarbeitung möglich. Es entstand eine völlig neue Partitur, welche die speziell radiophonischen Eigenschaften der Musik wie auch der Dramaturgie berücksichtigte.

Ausserdem wurde auch die eingelegte Bandmusik durch neue Elemente bereichert. Ich bin der Ansicht, dass dieses mein Werk am besten im Radio zur Geltung kommt, wo die Fantasie der Hörer dem sagenumwobenen Einhorn Gestalt geben kann.

Der für James Broughton eigene Gebrauch von Mythen, seine schillernde Sprache und seine an musikalische Techniken erinnernden Assoziationen erreichen ihren Höhepunkt in seinem umfangreichen Werk True & False Unicorn, einem glühenden Gobelin, der in seinen Bildern zeitlos und tief menschlich ist – er erstreckt sich von der Erde bis zu den Sternbildern.

Die Bandmusik von ›Einhorn‹ tritt nur in Form von Intermezzi auf, welche die einzelnen Abschnitte des umfangreichen Werks einleiten – so wie Virgilius das Leben im Fegefeuer. Sie müssen in erster Linie der konkreten Musik zugerechnet werden und sind vom Klang her naivistisch. (Wie alles Konkrete beim Betrachten im Spiegel der Fantasie, des Surrealen oder der Träume stets naivistisch ist.)

Neben den betont ›melodischen‹ Chornumrnern stehen Sprechchorstücke. Auch die Solisten rezitieren nur. Ironie, Parodie und das Paradoxe stehen oft im Vordergrund. Aber auch – so möchte ich glauben – eine gewisse Zärtlichkeit zum Menschen, zur Welt und zur Lebenskraft – wie auch die Ehrung des geheimnisvollen ›Grossen‹, repräsentiert von Broughtons symbolischer Künstlergestalt, dem Einhorn.

---

›Das richtige und das falsche Einhorn‹ ist ein Bildgewebe aus Tönen, in welchem die Personen und Tiere des Gobelins der Reihe nach sprachliche und gesangliche Gaben erhalten und jeder seine Meinung über das Einhorn vorträgt, über diese Personifizierung des Künstlers. Im Chor oder mit männlichen oder mit weiblichen Rezitatoren wird das Einhorn einmal als Halbgott, ein anderes Mal als Schurke oder als untauglich beschrieben.

Im ersten Teil, ›Vor dem Bildgewebe‹, trägt die Bandmusik der Einleitung den Titel ›Das Einhorn untersucht die Natur des Jagens‹. Als erstes spricht der Löwe, Begleiter des Einhoms als Britanniens Wappentier wie auch als Sternbild. Der Löwe liest vor und beschreibt so die Legende des Einhorns, dessen Heiligkeit und Kraft. Er sieht das Einhorn am Himmel neben dem Orion, wo ›seine Sterne die Samen der Milchstrasse‹ sind.

Sigmund von Wien spricht Sigmund Freuds psychoanalytische Sprache. Für ihn ist das Einhorn zufälliges Objekt unserer geheimen Wünsche, eine Unnatürlichkeit in der Naturgeschichte.

Das Einhorn beschliesst den ersten Teil mit einer Selbstbetrachtung: ›Ich bin das Einhorn. Aber wer bin ich eigentlich?‹

Der zweite Teil heisst ›Das Horn und die Jagdhunde‹, in dessen Bandmusikeinleitung ›die Stimmen das Einhorn bedrängen‹. Zuerst spricht der junge Schütze (also wieder ein Sternbild). Er beschreibt das Land des Einhorns, wo muntere Hengste auf nebliger Wiese ›springen und attackieren‹. Hier tritt das Horn als Phallussymbol in den Vordergrund, wie auch im folgenden Lied, in dem die Jungfrau (wieder ein Sternbild) ihre ›Angst vor dem reinen Verlangen‹ nach dem Einhorn, das seinen Kopf in ihrem Schoss legt, träumt.

Die Kaiserin von Byzanz erteilt den grausamen Befehl, nach diesem ›mystischen maskulinen Hornreichtum‹ zu suchen. Königin Victoria verführt ein unartiges Pony mit einem Lied. Darin will eine kontrapunktische Mischung von Volksliedern den Abenteurer an die Deichsel des viktorianischen Gesellschaftssystems fesseln.

Seine Hoheit der Bürgermeister überschüttet den Friedensstörer mit der Wut der anständigen Bürger. Danach singt der Grosse Schwarze Sambo ein ›Negerspiritual‹ für das ›süsse Einhorn‹. Er will auf dem weissen Rücken des Einhorns zum Himmel hinaufgaloppieren um das Horn zu polieren und bis zum Ende seiner Tage den himmlischen Stall sauberzuhalten.

Der dritte Teil heisst ›Die Falle und der Wahn‹. Er beginnt mit einer Einleitung, worin ›die Stille im Herzen der Einöde durchdringend ist‹. Dieser Teil enthält nur ein Lied – einen Monolog des Einhorns, mit einer Klage über das eigene Aussenseiterschicksal. ›Wessen Fantasie ist es, deren Gefangener ich bin? Wessen Tier, wirklich oder unwirklich?‹

In der Einleitung des letzten Teils ›Mein einziger Wunsch‹, kommt das Einhorn zu einem Tempel in einer Waldlichtung. Sigmund von Wien meditiert über das Labyrinth von Gedanken, wo ›völlige Klarheit ein überirdisches Mysterium ist‹.

Der Löwe ermutigt das Einhorn: ›Du bist klüger und langlebiger als ein Jagdhund‹. Das Einhorn antwortet, indem es den Löwen mit einer leidenschaftlichen Lobeshymne auf dessen Lebenskraft und Vitalität preist.

In einer schnellen Sprechchornummersieht der Irre Tom die Sonne und den Mond im ›lodernden Nebel der Zeit‹ als ein Liebespaar des ewigen Lichts, das in heftige Leidenschaft verfällt. Das Wiegenlied der Jungfrau ist die zärtliche Liebkosung nach der Leidenschaft.

Zum Schluss, nachdem es Klarheit erlangt hat, singt das Einhorn für sich selbst: ›Dies ist mein einziges, dies ist mein Schicksal. Dies ist meine Göttlichkeit, gewachsen aus dem Zweifel. Ich bin mein Einhorn, und das ist auch Er.‹ Das Ego-Universum des Künstlers, der Ich-Kosmos, erhebt sich edel aus der Welt bis in das Transzendente.

© Einojuhani Rautavaara, 1973

James Broughtons diktsamling kom i mina händer redan för femton år sedan och efter en genomläsning var jag säker att jag i någon form, någongång när det rätta ögonblicket var inne, skulle tonsätta True & False Unicorn (Den sanna & falska enhörningen). Ögonblicket kom först år 1970 då en dansk beställare framförde ett önskemål om ett verk för kammarkör, instrumentalensemble och elektronisk musik. Texten skulle vara på ett internationellt språk.

Min brevväxling med den kaliforniske diktaren och avantgarde-filmskaparen Broughton resulterade även i ett annat verk The Water Circle. De för Broughton karaktäristiska mytologiska anknytningarna, hans glansfulla språkbruk och om musikalisk faktur påminnande associationsräckor samt dikternas kantabla och dansanta grundpuls framträder i all sin yppighet i den omfångsrika sviten True & False Unicorn. Dess glödande gobelin är tidlös i sitt bildspråk, och djupt human - den famnar jord och stjärnor.

Enhörningens elektroniska bandmusik har funktionen av mellanspel som bildar introduktioner till den omfångsrika diktcykelns olika avsnitt - såsom Virgilius till livets skärseld. Dessa mellansepl är närmast att betrakta som 'konkret musik' och till karaktären naivistiska. (Såsom allt konkret som betraktas i fantasins, det surrealas eller drömmens spegel alltid är naivistiskt).

Jämsides med de understruket 'melodiska' körerna finns talkörspartier inlagda. Solisterna har blott reciterande partier. Det ironiska, det parodiska och det paradoxala är ofta i förgrunden. Men även, tror jag en viss ömhet för mänskan, världen och livskraften - samt högakting för den mystiske Höge i Broughtons symboliska diktargestalt, Enhörningen.

---

Den sanna & faska enhörningen är en bildvävnad av röster och ljud i vilken gobelängens personer och djur i tur och ordning får sångens och talets gåva och uttrycker sin mening om konstnärens inkarnation, Enhörningen. Kören eller dam- och mansrecitatörerna skildrar honom än som en halvgud, än som en skurk och odugling.

I det första avsnittet Inför gobelängen har den inledande bandmusiken försetts med rubriken 'Enhörningen utforskar drevets natur'. Som första yttrar sig lejonet, Enhörningens ledsagare i Britanniens vapen - och även som stjärnbild. Lejonet läser och skildrar legenden om Enhörningen, dess helighet och styrka - och ser den avslutningsvis bredvid Orion på himlen där 'dess stjärnor är Vintergatans frön'.

Sigmund av Wien talar Sigmund Freuds psykoanalytikerspråk. För honom utgör Enhörningen 'våra dolda begärs sagolika objekt, en abnormitet i naturhistorien'.

Enhörningen avslutar det första avsnittet med självrannsakan: 'Jag är Enhörningen. Men vem är jag då?'

Andra avsnittet är Hornet och drevhundarna, i vars inledande musik 'röster antastar Enhörningen'. Först talar Den unge bågskytten (åter en stjärnbild) och skildrar enhörningens land där upprymda hingstar 'hoppar och galopperar' i sin dimmiga nejd. Enhörningens horn som en fallosallegori träder nu i förgrunden och likaså i följande sång i vilken Jungfrun (åter en stjärnbild) drömmer om 'sin rädslas rena hopp', Enhörningen, som skall sänka sitt huvud i hennes sköte.

Kejsarinnen av Bysans ropar ut sin grymma order att söka efter 'detta mystiska manliga ymnighetshorn'. Drottning Victoria lockar 'den dumma ponnyn' i en sång vars av nationalsånger hopflätade kontrapunkt söker spänna äventyraren i den viktorianska samhällsordningens skacklar.

Hans Höghet Borgmästaren öser de redbara medborgarnas ovett över fridstöraren. Slutligen sjunger Store Svarte Sambo en 'Negro spiritual' till 'den ljuvlige Enhörningen' på vars vita rygg han vill galoppera upp till himmelen för att polera dess glänsande horn och rengöra det himmelska stallet intill sina dagars ände.

Tredje avsnittet Fälla och villa inleds med en introduktion som skildrar huru 'I ödemarkens hjärta tystnaden är genomträngande'. Den enda sången i detta avsnitt är Enhörningens monolog i vilken han klagar över sitt öde som utomstående. 'Vems fantasis fånge är jag? Vems djur, sant eller falskt?'

I inledningen till det sista avsnittet Mitt enda hopp 'Kommer Enhörningen till ett tempel beläget i en skogsglänta. Sigmund av Wien kontemplerar över sinnets labyrinter och finner att 'absolut klarhet är ett hinsides mysterium'.

Lejonet uppmuntrar Enhörningen: 'Du skall vara förmer i visdom och ålder än drevhundarna'. Enhörningen svarar med en hyllning till lejonet i en intensiv lovsång till livskrafte och vitaliteten.

I det snabba talkörsnumret ser Tokige Tom Solen och Månen i 'Tidens böljande dimmor', som ett evigt ljusets kärkelspar i stark extas. Jungfruns Vaggvisa är en postextatisk öm karess.

Slutligen sjunger Enhörningen till sig själv, i ett tillstånd av klarhet: 'Detta är mitt enda, detta är mitt öde. Detta är min gudom, framvuxen ur tvivel. Jag är min Enhörning och så är även Han'. Konstnärens ego-universum, själv-alltet, stiger förädlat genom världen mot det transcendenta.

© Einojuhani Rautavaara, 1973

Close

Instrumentation

4333 4431 13 1, pno, cel, str, chx [Jazz Band]


Category

Vocal and Choral Works


Language

En


Lyricist

James Broughton


Premiere

(a): Elisabeth Ahlbäck, Mårten Lindblom, Ben Martin, reciters, Finnish Radio Chamber Choir, instrumental ensemble, cond. Harald Andersén, Helsinki, April 13, 1973, Fbp (a): the same performers as above, Finnish Broadcasting Company, April 14, 1973, Fbp (b): Matti Lehtinen, Ben Martin, Barbara Helsingius-Koski, reciters, Finnish Radio Chamber Choir, Finnish Radio Symphony Orchestra, cond. Harald Andersén, Finnish Broadcasting Company, October 3, 1974 (the version has also been performed in the Prix Italia competition in September 18 - 30, 1974), Fp (c): Finnish Radio Chamber Choir, Turku Philharmonic Orchestra, cond. Tuomas Rousi, Turku, April 26, 2002.


Commisioned by / dedications

Commissioned by the Holstebro Conservatory, Denmark.


+ Add information

No sheet music available from Music Finland.